Vid ett välbesökt seminarium onsdagen den 26 mars i ABF-huset i Stockholm diskuterades OSSE:s 50 år och dess framtid. De medverkande framgår av inbjudan till seminariet.
Det är lätt att i dagens förändrade och delvis hotfulla världsordning bli pessimistisk och tro att OSSE inte behövs. Men OSSE är en unik organisation med medlemmar från Vancouver till Vladivostok, som i fem decennier har samarbetat med fokus på konfliktförebyggande, förtroendeskapande, krishantering och demokratiutveckling i fält.
Sant är att Ryssland inte längre betalar och därmed inte längre medverkar i den parlamentariska gruppen och USA har dröjt med sin inbetalning. Utrikesminister Lavrov upprepar så fort han har tillfälle som ett mantra att Moldavien ska passa sig, Ukraina leds av en nazistregim och att det var ett misstag att Sverige och Finland gick med i NATO.
Men Ryssland deltar fortfarande vid de veckovisa mötena i Wien, även om landet har helt andra åsikter än de övriga länderna. Det finns heller inget brett stöd för att kräva att landet ska utträda ur OSSE.
Samtidigt finns hotet att Ryssland ska lyckas skörda frukterna av sin aggression i form av utökat territorium och frågan om Sverige ska tvingas acceptera detta faktum.
Antologin ”50 år med Helsingfors – Mänskliga rättigheter och säkerhet i Europa” med Anders Mellbourn som redaktör presenterades vid seminariet. Den tar upp OSSE:s bildande i Helsingfors, organisationens fältverksamhet, samarbetet med folkrörelser och arbetet med säkerhet och förtroende. Antologin är ett konkret exempel på den kunskapsmassa som utvecklats under det halvsekel som OSSE verkat.
Skriften finns på läsa digitalt här.
Jouni Laaksonen, chef för sekretariatet för Finlands ordförandeskap i OSSE, förklarade att Finland som ordförandeland i år kommer att stödja Ukraina i Rysslands angreppskrig. Men också att driva OSSE:s kärnvärden som fred, säkerhet och mänskliga rättigheter.
Det nya världsläget har inneburit att globalt samarbete för organisationer för mänskliga har försvårats. Ett exempel är president Donald Trumps beslut att lägga ner USAID. Här behövs samarbete och vänskapsutbyte över gränserna.
Maud Johansson, Svenska intresseföreningen för valobservatörer, förklarade hur arbetet med valaobservatörarbetet styrs av rekommendationer i ett Köpenhamnsdokument. Det är kanske det OSSE är mest känt för. Hon betonade att det viktigaste arbetet inte är att observera själva valdagen – även om det också har relevans – utan fem-sex veckor före valet. Valobservatörerna granskar om de finns en levande valkampanj, om man kan nomineras som kandidat, om kandidaterna fritt kan driva sina frågor, förhåller sig sittande regering neutral till valrörelsen etcetera.
Sammanfattningsvis fick vi åhörare under drygt två timmar en intressant redogörelse för OSSE:s 50 år som bärande organisation för fred och säkerhet och att OSSE behövs mer än någonsin i den värld vi nu lever i.
Pär Trehörning
OSSE 50 år efter Helsingfors
- Jouni Laaksonen, chef för sekretariatet för Finlands ordförandeskap i OSSE
- Johan Büser, Riksdagens utrikesutskott (S) och kassör i OSSE:s parlamentariska församling
- Ludvig Bontell, ställföreträdande permanent representant vid svenska OSSE-delegationen
Civilsamhällets roll i en svår tid
- Márta Pardavi, ledare för Ungerska Helsingforskommittén (deltar digitalt)
- John Stauffer, Chefsjurist och tillförordnad exekutiv chef, Civil Rights Defenders
En antologi om OSSE då och nu
- Anders Mellbourn, redaktör, för samtal några av bokens författare: Margareta Cederfelt, riksdagsledamot och tidigare ordförande i OSSE:s parlamentariska församling; Lars-Erik Lundin, statsvetare och Fredrik Löjdquist, chef Centrum för Östeuropastudier
Valobservation – en demokratisk utmaning i en allt svårare miljö
- Maud Johansson, Svenska intresseföreningen för valobservatörer
