– Georgien kallades tidigare för ett ädelt rådjur i asiatiska folkets urskog, förklarade Hans-Gunnar Adén, Sveriges ambassadör i Georgien 2006–2009, vid ett seminarium om Georgien, Armenien och Azerbajdzjan i ABF-huset, torsdagen den 4 december. Seminariet arrangerades av ABF Stockholm, OSSE-nätverket och Östsällskapet.
Han tillade att efter några år av närmanden till väst, är landet tillbaka i den där urskogen.
Mot denna för många negativa utveckling kunde Sofie Bedford, docent i statsvetenskap och forskare vid Ryssland och Eurasien-studier, Uppsala universitet, berätta mer om den förbättrade relationen mellan Armenien och Azerbajdzjan då kriget där är slut. Men det finns ingen avtalad fred.
Seminariet leddes av Manne Wängborg, Östsällskapet, tidigare Sveriges ambassadör i Kazakstan.
Den politiska förändringen i Georgien har gått oerhört snabbt. Landet ligger på gränsen mellan Europa och Asien, men anses ofta vara europeiskt. I början av 2000-talet närmade sig landet väst och är medlem i Europarådet. Det blev ett slags dröm att helt frigöra sig från Sovjetunionen och i landets grundlag är inskrivet att Georgien ska bli medlem i såväl NATO som EU. Landet är kandidatland till EU sedan 2023. Men denna dröm har förvandlats till en mardröm. Inför det senaste parlamentsvalet 2024 visade opinionsundersökningar att det styrande partiet Georgisk dröm skulle förlora makten. I stället utropade man sig till segrare.
Utländska valobservatörer förklarade valet som manipulerat och att oegentligheterna kan ha påverkat valresultatet, framför allt på landsbygden. Befolkningen som enligt undersökningar till 80 procent stödjer den tidigare riktningen mot väst, har sedan valresultatet demonstrerat närmast dagligen. Protesterna har slagits ner med stor brutalitet och oppositionella har fängslats.
I likhet med Ryssland har regimen utfärdat lagar som innebär att fristående föreningar och organisationer som får 20 procent finansiering från väst räknas som utländska agenter. Dessutom har regeringen lagt ansökan till EU på is, trots grundlagens bestämmelser, eftersom EU är alltför radikalt och står för otraditionella värderingar. Ungern och Victor Orbán ses däremot som föredömen.
Premiärminister Irakli Kobakhidze klamrar sig fast vid makten, men blir alltmer isolerad både från befolkningen och omvärlden, förklarade Hans-Gunnar Adén.
Seminariets mer positiva del handlade om relationen mellan Armenien och Azerbajdzjan där det långvariga kriget mellan länderna är slut. Men det finns idag inget påskrivet fredsavtal. Däremot ett dokument med parternas initialer som en markering av deras goda vilja. Det viktigaste är dock en handels- och transitkorridor som kommer att kallas ”Trumps väg för internationell fred och välstånd”. Korridoren ska förbinda Azerbajdzjans fastland med den autonoma regionen Nakhchivan, vilket varit ett viktigt mål för den azerbajdzjanska regeringen i förhandlingarna.
Många frågor mellan länderna är olösta, bland annat hur de diplomatiska relationerna ska utvecklas och fördjupas. Det finns heller inga konfliktlösningsmekanismer eller hur man ska lösa flyktingfrågan. Hittills har Armenien fått betala mest för att kriget skulle ta slut, men som Azerbajdzjan behöver landet den nya korridoren för sin handel och utveckling.
Det finns dock en optimism om en riktig fred, avslutade Sofie Bedford.
Text: Pär Trehörning, styrelseledamot i OSSE-nätverket
