De centralasiatiska staterna rör sig fortsatt gradvis bort från Ryssland och är inga ryska satelliter. Var och en för sig men också alltmer tillsammans bygger de kontakter med alltfler stater i omvärlden. Men vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter är bristerna fortfarande stora.
Vid ett seminarium 27 november om utvecklingen i regionen, med bl a OSSE-nätverket som medarrangör, var inledarna Johan Engvall, Utrikespolitiska institutet, och Marianne Laanatza, Lunds universitet och egen konsult, påfallande eniga i sina bedömningar.
Alla de fem staterna, med de två dominanterna Kazakstan med sin väldiga yta och Uzbekistan med en befolkning på 40 miljoner och de övriga Turkmenistan, Kirgizistan och Tadzjikistan, ingick i Sovjetunionen och har sedan självständigheten förblivit starkt beroende av Ryssland. Det finns ryska militärbaser i de två minsta, Kirgizistan och Tadzjikistan. Uzbekistan och Turkmenistan är däremot militärt alliansfria. Ryssland har inte lyckats rekrytera staterna till sin sida i kriget mot Ukraina som i stället bidragit till att urholka den ryska närvaron i regionen. Det har i sin tur inneburit att staterna fått ta större ansvar själva för såväl sina inbördes konflikter som sina samarbetsmöjligheter.
Det stora ekonomiska beroendet av Ryssland har å andra sidan hållit staterna borta från att delta i sanktionerna mot Ryssland till följd av kriget. De har också hjälpt Ryssland att kringgå sanktionerna genom att tjäna som mellanhand för handel. Hemskickade pengar, ”remitteringar”, från miljontals centralasiatiska gästarbetare, främst i Ryssland, är fortfarande av stor betydelse för regionens ekonomi och uppgår till 1/3 av de små staternas BNP. Antalet jobbsökande centralasiater i Ryssland har dock minskat till följd av terrorismanklagelser och de ryska försöken att värva soldater till kriget bland gästarbetare.
Kina är Centralasiens viktigaste handelspartner före Ryssland och satsade tidigt stort i regionen inom ramen för sitt ”belt and road” initiativ. Men Kinas närvaro och betydelse har inte fortsatt att växa till någon dominerande ställning. EU:s kontakter har varit halvhjärtade. Värt att hålla ögonen på framöver är Turkiets ambitioner i regionen. Turkarna är mycket aktiva kan åberopa språklig och religiös-kulturell samhörighet och erbjuder geopolitiska öppningar västerut över Kaspiska havet och genom Azerbajdzjan.
Dryga 30 år efter Sovjetunionens upplösning har Ryssland gradvis förlorat sin dominerande roll som identitetsskapare. Den ryska attraktionen är svag för den yngre generationen, även om starkt närvarande ryska medier försöker förkunna att Centralasien är en del av ”den ryska världen”.
Följ hela seminariet här: https://www.facebook.com/events/1304029433909952?ref=newsfeed
