Förtrycket ökar i Belarus – men vi minns ljusglimtarna från sommarens val.
Det fanns en känsla av samhörighet på gatorna i Minsk under presidentvalet i augusti 2020. Mängder med folk på gatorna som bestämt sig för att lägga sin röst. Vi ”ägde” Minsk ett litet tag.
Det förklarade Kanstantsin Staradubets, representant för belarusiska människorättscentret Vjasna och Christina Johannesson, Sveriges ambassadör för östliga partnerskapet vid ett seminarium måndag 22 april i ABF-huset i Stockholm. Samtalsledare var Jon Fridholm, t f verksamhetschef på Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter.
Men förtrycket i Belarus har inte minskat. Fortfarande fängslas de som på något sätt ifrågasätter eller bara kommenterar diktatorn Lukasjenko. Straffen är långa upp till 15 år. De fängslade tvingas skriva på ”bekännelser” – ofta efter tortyr, men kvarhålls trots det i fängelserna. Och de som släpps ut hamnar i ett fängelse i det fria eftersom de har mycket svårt att få arbete.
Det har också blivit svårare för utomstående att närvara vid rättegångar, liksom att få information om de fängslade.
Därför är det viktigt att skriva till de fängslade så att de inte glöms bort.
Propagandan har effekt på befolkningen, men jämfört med Ryssland är exempelvis tv inte så viktigt.
Minst 300 000 personer lever i exil och även om de där lever i frihet riskerar de att deras pass inte förnyas när passet går ut. Så förtrycket når även utanför Belarus gränser. Men det är fortfarande möjligt att lämna landet.
Du kan lyssna på seminariet här.
Arrangörer för seminariet var ABF Stockholm, OSSE-nätverket, Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien samt Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter
Text: Pär Trehörning, ledamot OSSE-Nätverkets styrelse
